Hej bloggläsare!

Hösten kommer nu med stormfart, utanför fönstret smattrar regnet och löven ligger klistrade mot marken (som Lasse Winnerbäck sjunger). Känns som att tiden rinner en ur händerna, midterms radas upp efter varandra, föräldrar kommer på besök och det är redan snart Halloween! Känns vemodigt när man tänker att för varje dag som går närmar sig hemresan, SLUTET…

Nå väl, ännu finns det tid kvar att insupa det Kanada har att erbjuda och tittar man bakåt i tiden har vi redan hunnit med en hel del! Med det sagt tänkte jag att det vore passande att ge en liten revy över den gångna Thanksgiving- helgen som spenderades i Montréal samt Algonquin Provincial Park.

Körsträckan mellan Guelph och Montréal på ca 6,5 timme får klassas som relativt kort med kanadensiska mått och när man har fyra dagar ledigt får man ju ”passa på”. På vägen upp fanns en del ställen att besöka, bland annat Thousand Islands som är en grupp småöar på gränsen mellan Ontario i Kanada och New York state, USA. Somliga i vårt sällskap var dock besvikna efter den 60 minuter långa båtfärden då vi inte såg röken av de slott som vårt nätsurfande utlovat. Vi rattade därför måttligt roade, vidare och ett par timmar och en whopper-burgare senare anlände vi i downtown Montréal.

Vad ska man då säga om denna stad? Jo det är helt klart annorlunda från det Kanada jag hittills sett och upplevt. Mest för att det är franska som gäller som språk, det blev vi varse om när vi frustrerade försökte läsa skyltarna längs motorvägen… Staden i sig bjuder kanske inte på alltför många sevärdheter och två nätter räckte gott och väl. Vi hann dock med en hel del roligheter, så som att dansa loss på klubben Muzique, strosa runt i hipsterområdet Plateu-Mont Royal och käka en utomordentlig sushi-middag i Old Town.

Efter en längre frulle än vi tänkt oss, begav vi oss vidare på måndag morgon med målet Algonquin Provincial park i sikte. Färden som enligt google maps skulle ta 3,5 timme tog längre tid än beräknat och vi anlände först efter mörkrets inbrott. Thanksgiving till trots, blev det ingen kalkon till middag men vi hade trevligt ändå med goda ostar och god dryck samt sällskapsspel. Natten spenderades i en mycket gemytlig skogsglänta i vad ska man ska kalla en blandning av ett lusthus och ett tält (se bild) spartanskt inredd med två dubbelsängar och en öppen spis. Undrar om det bara var jag som var på helpänn när man skulle ut för att ”knacka ur pipan” på natten!? – området är ju trots allt ett sk ”Bear Area”

Efter en tidig uppstigning var det dags att utforska de fina vandringsleder området hade att erbjuda. Bitvis bjöds vi på rejält ansträngande stigningar men det var väl värt när man kom fram till utsiktsplatsen. Gudskelov såg vi ingen björn och inte någon älg för den delen heller, till australiensarnas stora förtret. Vi hann även med ett dopp i en iskall sjö innan det var dags för hemfärd.

På det hela taget var det ett besök väl värt mödan!

Hej igen, kära läsare!

Ledsen för dröjsmålet sedan senaste inlägget men jag haft mycket att stå i senaste tiden.

Skönt då att det nu är fredag – min lediga dag och att jag inte gick ut igår ikväll= ingen bakfylla att bota! Dagens stora mål är istället att jag för första gången faktiskt ska lira squash!

Så här avspänt har det dock inte varit resten av dagarna denna vecka, faktum är att jag fått viga mycket av tiden till plugg. Ni som själva pluggar känner säkert igen er i att man tror sig ha koll på läget i början av en kurs för att sen några veckor senare förbanna sig själv att man borde pluggat istället för att ha kolla det där avsnittet av ”Suits”. Exakt så kände jag i måndags när det gick upp för mig att: ”oj då, jag har visst tenta på torsdag…!” Den taktiken fungerar inte riktigt här då lärarna verkar tämligen förtjusta i veckoquiz – och inlämningsuppgifter. Det bör dock nämnas att tentorna främst verkar vara i multiple-choice format och i mycket mindre omfattning än tentorna hemma i Sverige. Så tentan kändes inte alltför övermäktig.

Nu över till det roliga. För jag ska inte sitta här ljuga om att jag bara suttit med betongr*ven fast i skolbänken senaste tiden.. för isöndags var det nämligen dags att bege sig till storstan – down town Toronto närmare bestämt. Med greyhoundbuss (stort PLUS till benutrymmet) tar det ca en timme. Det primära målet för resan var Rogers Centre där vi fick bevittna baseboll mellan hemmalaget Blue Jays och det ikoniska New York Yankees!

Rogers Centre – mitt i smeten bland skyskraporna

Inramningen gick inte att klaga på där vi satt i den 30-gradiga värmen mittemot CN Tower som jag utan någon research vågar hävda är Nordamerikas högsta byggnad. Matchen då? Jo baseball tar tid, närmare 3,5 timme och efter att Teoscar Hernandez smackade iväg en homerun i första omgången för hemmalaget hände inte supermycket under resterande åtta omgångar… Något som var  mäktigt var hyllningarna av hemmalagets stora stjärna José Bautista som gjorde sitta sista framträdande på Rogers Centre. Så pass att man kände gåshud när hela arenan ställde sig upp och skanderade: ”José, José, José!” i slutskedet av matchen. Det slutade med hemmavinst 9-5 och vi kunde inte vara mer än nöjda!

Selfies kräver viss koncentration

Efter matchen hade vi ytterligare några timmar som vi valde att slå ihjäl i solen nere i hamnområdet kring vackra Lake Ontario (där det luktade rejält mycket gräs)! Kanske var det anledningen till att jag senare i restaurangkön fick kommentaren: ”man, u look like a guy who’d might wanna sell me dope”. Jag hoppas han enbart syftade på ryggsäcken…

Innan hemfärd hann vi även knäppa en bild på stans stolthet som för kvällen passande nog lystes upp i blått.

”Let’s go Blue Jays!

Hej världen!

Livet i Hong kong rullar på snabbare än någonsin och jag börjar till och med närma mig inlämningstider på vissa kurser. Vi har ju bara börjat? Därmed tänkte jag nämna lite olikheter kring Lunds universitet och PolyU.

-Först kan vi börja med ordet studiemotivation. En generell och snabb uppfattning om en ska jämföra en lokal student med utbytesstudenter är att bytisar känns mer motiverade och därmed engagerade kring kurserna. Kanske beror det på att vi endast är här en termin och saker och ting är nytt. Eller kanske det beror på att vi bytisar är oftast äldre än studenterna här. Skulle tippa på att medelåldern här är runt 20/21 i de kurser jag tar vilket märks en aning kring respekten och allvaret kring att läsa på universitetet. Många bytisar snittar nog istället runt 23/24år. Må hända att detta låter som små jämförelser men tycker mig ändå märka skillnad i beteenden. Igår träffade jag en lokal student och hon berättade att de flesta läser på universitetet direkt efter skolan och har dessutom ganska högt tryck hemifrån. Hon valde dessutom att uttrycka det som att de ”bara tar något program så de får en examen i något.” Men, givetvis finns det också många som är riktigt ambitiösa och varje gång jag pluggar i en studiesal sitter många och vrålläser till både höger och vänster. Spannet mellan att vara skoltrött och duktigt studiemotiverad är ändå brett här.

-Här är det i näst intill alla kurser helt acceptabelt att SOVA sig igenom föreläsningarna och överallt på campus. Och det utnyttjas starkt! Biblioteket känns ibland snarare som en sovsal än lässal. Föreläsningarna är obligatoriska och börjar ibland redan 8.30 så visst är en trött men oj, vad ovant det är. Likaså att komma in 30 minuter sent och visa mindre hänsyn till föreläsaren känns också konstigt att det är okej. Så väluppfostrad från Lund känner jag mig allt!

-Att äta ute varje måltid är standard numera. Anledning? Kostar nästan mer att laga mat själv och dessutom finns det alltför lite utrustning för att kunna göra storkok i korridoren. Jag ser ju detta som superlyxigt att slippa lägga tid på att laga mat! Perfekt att billigaste skollunchen går på 15:- för ris och valfri gryta. Öva att äta med pinnar är något jag försöker göra varje dag! För dig som undrar kring denna utveckling så kan jag meddela att det går framåt men med snigelfart. Skam den som ger sig!

-Antal studenter på samma yta! Enligt Wikipedia är Lunds universitet större än PolyU när det gäller antal studenter. Men skillnaden är att campus är på samma ställe här jämfört med i Lund där vi spridit ut oss rejält till både Helsingborg och runt om hela Lund. Genom att ha campus på ett och samma ställe ger det en häftig känsla över att vi är såå många här och campus är som en liten egen värld med bank, restauranger, snabbköpsaffärer, caféer, gym, pool och till och med hotell som Hotel & Tourism använder sig av. Hur galet är inte det? Vi har dessutom study areas som är öppna 24/7 och de flesta ställen på campus är öppna även på helgerna. Eftersom många ska till och från campus märks denna enorma ström av människor på morgonen. Att ta sig till skolan kan ta tre gånger längre tid än vanligt enbart för att komma ner med hissen i vårat 21våningshus, göra en gående omkörning för att gå om mängden människor som inte har lika bråttom och sedan ta sig till byggnaden som föreläsningen är i. Ibland är det lagom irriterande men många gånger tycker jag bara det är en upplevelse i sig. Här går Nora i en av de mest tätbebyggda områden i hela världen och ska ta sig till universitetet i mitten av stan. Då får det kanske ta dedär extra minuterna att komma fram. Roligt är dessutom att skolan har små gångvägar över hela campus med tak så du kan ta dig överallt utan att behöva utsätta dig för såväl strålande sol som regn. Genomtänkt, PolyU!

-Kursupplägg! Sist men inte minst är det värt att nämna uppläggen på kurserna. 4/5 av mina kurser har final exams som motsvarar 50% av betyget och resterande 50% är en blandning av antingen individuella uppsatser eller grupparbeten. Jag vill rikta ett stort tack till institutionen för att ni drillat oss så hårt. Här märker jag verkligen vilken standard vi har och hur tacksam jag är över att vi lärt oss såväl korrekt källhänvnisningar, akademiskt skrivande, analysera & argumentera och att förbereda sig och lägga ner tid på sina studier. Jag har känt mig som en liten pluggnörd här som varit först att hämta böcker i bibblan, läsa vad som ska läsas innan föreläsningarna och komma förberedd och engagerad till campus. Tydligen är jag en av få som gör såhär vilket hemma känns som en självklarthet. Fördelen med kurserna här är att vi har ett fast schema jämfört med hemma där varje vecka ofta ser olika ut. Det gör det enklare att kunna hantera tiden och planera utefter det! En annan skillnad som jag inte kommit underfund med än är att här förväntas våra egna åsikter och reflektioner stå i fokus vilket hemma varit mindre relevant. De vill gärna se hur vi tänker och vad vi tycker om saker och ting. Själv älskar jag ett sådant tänk eftersom jag triggas av att få vrida och vända på saker och ting. MEN, att skriva uppsatser med detta fokus är något jag utmanas med. Vi får la se hur dehär slutar! 🙂

Nåväl! Oavsett om dessa skillnader kan låta negativa hade jag ändå valt Hongkong och PolyU 100 gånger om även om jag fick möjlighet att läsa någon annanstans. Denhär upplevelsen är så himla häftig och jag förundras varenda dag. Låter säkerligen väldigt cheesy men denhär möjligheten är, som jag tidigare sagt, värd all mörda och slit i världen.

Allt gott och på återseende!
Nora

Hej igen, kära bloggkonsumenter!

Då har ännu en vecka passerat och jag tänkte därför ta tillfället i akt och dela mina reflektioner kring campuslivet här i Guelph!

För er som inte hört talas Guelph university (lugn det hade inte jag heller) så kan jag berätta att skolan framförallt gjort sig känt som en av världens, ja ni läser rätt, VÄRLDENS bästa…. veterinärskolor! Det betyder inte enbart att det ständigt hänger en doft över campus som för tankarna till en djuraffär alternativt en 4 H-gård i någon av Stockholms förorter, utan även att man som läsare kanske undrar om detta verkligen är rätt plats för en Service management student?! Hittills har jag dock fått motsatsen bevisad.

Till skillnad från hemma så finns ingen särskild institution för Service management vilket jag var en smula orolig för då jag inte säkert visste om jag skulle hitta relevanta kurser att läsa. Detta har dock inte visat sig vara något problem överhuvudtaget. Kurserna jag läser är i mångt och mycket likartade med de kurser vi läste i tvåan, bara andra titlar. Nivån på föreläsningarna likaså. Den lilla skillnaden är att jag läser fem kurser och att de löper parallellt. Som ni säkert förstår är det lite för tidigt att säga om studietempot skiljer sig från hemma men jag kan säga så mycket som att jag inte ser fram mot sista veckan då man ska tenta av alla fem kurser… pust!!!

Campusområdet liknar inte alls Lund/Hbg och då syftar jag inte bara på pelletslukten. Som det mesta ”over the pond” är det stort, vilket betyder mycket promenerande mellan lektionssalarna. Gärna med en starbuck’s mugg i handen alternativt lokalfavoriten Tim Horton’s (alldeles för blaskigt för min smaklökar). Då jag bor praktiskt taget på campus är de små promenaderna dock inte allt för ansträngande, särskilt då man kan gå hem och luncha mellan föreläsningarna. Så nej, jag saknar INTE pågatågen ifall ni trodde det.  Vad jag dock saknar är lektionssalar med ordentliga stolar som inte är fastkilade i de alldeles för små bord som är så små så att det inte går att ställa laptopen på. Det var inte kanske det första jag kom att reflektera över som något jag kommer sakna från Sverige. Givetvis borde jag lägga upp en bild som visar min poäng men så är tyvärr inte fallet. Det jag kan säga är att de är ruskigt missanpassade för undertecknad och dennes två meter långa lekamen…

Nu är jag trött på att skriva så jag avslutar detta inlägg med att citera en av mina nya lärare, Joe Barth: ” Class is over now, I need a beer .”

Lite oklar pose utan för stadens stolthet under lördagens eskapad down town!

Hej igen!

Då lördagsmorgonen bjöd på solsken och sensommarvärme bestämde jag och min gode vän Matthias oss för att besöka den lokala golfklubben för att slå några slag på driving rangen. Besöket blev dock inte särskilt långvarit då våra planer grusades i klubbhusets reception med motiveringen ”this is a Private club – members only”. Snopet tänkte vi, men lät oss inte bli alltför nedslagna. Istället korsade vi gatan och ramlade in på Gryphons Stadium där det vankades football!

Trots min bristande kunskap kring spelets regler var det en mycket rolig upplevelse! Det var nämligen inte bara jag som bjöds på en lektion i hur football spelas – motståndarna Windsor Lancers hade inte mycket att sätta emot hemmalaget Gryphons som triumferade hem en riktig Kick-ass win (82-10!). Det må kanske inte varit den mest spännande matchen men vi bjöds ändå på mycket show: 120-yards touchdowns, cheerleading, kiss cams och såklart tonerna av ”O Canada”!

Ser redan fram mot den 23:e då nästa hemmamatch äger rum! 😀

”innan matchstart-selfie”

Då var tiden kommen för mitt första blogginlägg!

Första veckan här i Guelph kan beskrivas som intensiv och intrycken har varit många. Även om det känns som att tiden bara flugit förbi, känns det samtidigt som att man kännt de andra ”bytisarna” i åratal. I samma stund som jag klev på den alldeles för trånga, gula skolbussen (som man bara trodde existerade i amerikanska high school-filmer) utanför terminal 1 på Pearson international, kände jag att: ”det här kommer bli BRA”.

ni ser vad jag menar…

Väl på plats i Guelph har mycket handlat om att orientera sig på campus, fixa gymkort, gå på massa möten med alldeles för mycket information och shoppa köksutrustning på Walmart. Ja visst låter det kul?! MEN, det har skett ännu roligare saker: jag har träffat massa awsome vänner från länder som Australien, Schweiz, Italien, Österrike, Danmark och Sverige (såklart) . Vi har varit på city tour där vi fick se Guelph – Down town dagtid, vi har käkat massa gratis bbq (tyvärr måste jag som matälskare medge att den kanadensiska matkulturen inte är vad den borde vara), vi har sett hur quidditch går till IRL, vi har utforskat Guelphs nattliv och vi har på utflykt till Elora Quarry där vi badade i en lagun.

Som löken på laxen var vi igår på footballarenan där det årliga Pep rally ägde rum. För er läsare som inte hör en klocka ringa är detta ett event där de olika studentresidenserna på campus tävlar mot varandra i boogie-danser som man utförde ute på på planen. När ens eget lag inte dansade, stod man på läktaren och vrålade ramsor som shark-ee! South-love! alternativt klappade i takt med ”We will rock you”. Med andra ord var stämningen på topp!

från peprallyt

fullt ös på läktaren

Så för att summera första veckan kan jag inget annat säga än att det varit en dundervecka! Nu är det dock dags att blicka framåt – idag är det terminstart…

Nihao igen!

En vecka går fort härborta och igår satte terminen igång på riktigt. Mitt universitet, Hongkong polytechnic university – PolyU, har ett annat upplägg på terminer än hemma i Sverige. Detta innebär till exempel att jag läser fem kurser parallellt vilket ska motsvara de två kurser som läses hemma på programmet. Igår började Global business management och Strategic management vilket visade sig vara så mycket roligare än vad jag förväntat. Vår föreläsare var mycket kompetent och engagerad i ämnena och ville verkligen alla studenter väl vilket jag fullkomligt avgudar att se redan första föreläsningen. Resterande kurser jag läser här är Human resorce management, Managing Accounting och Managing diversity in organisations.

Ovant är det att läsa fem kurser på samma gång jämfört med en kurs i taget som hemma. Kurserna här är givetvis inte lika stora men kräver säkerligen vardera sin egen tid. Vi avslutar dessutom med final exams i december.
Universitetet i sig är stort med många höga tegelbyggnader att hålla reda på. Känns otroligt spännande att börja fördjupa sig i varje ämne och sätta igång, tro det eller ej!

Jag kan säga redan nu till er studenter som funderar på en utbytestermin – tveka inte, SÖK! Hela upplevelsen är värt allt i världen att kunna studera utomlands och få möjligheten att bo och leva i ett annat land. Det har redan gett mig så mycket nya perspektiv under en veckas tid och jag kan knappt hålla mig för att upptäcka mer kring Hongkong, såväl kulturellt som akademiskt.

Ha det gött!!!