Eftersom Helena i gårdagens inlägg förklarade den kollektiva ångest som verkat under hemtentan nämner jag det inte mer.
Snö. Mörker. Stor jacka. Salt. Svinkall vind. Förseningar. Snor. Blött. Grus.
Detta var några av de faktorer som ruckar på mina invanda och omedvetna rutiner. De aktiviteter man gör av bara farten, utan att reflektera. De aktiviteter som inte kräver planering. De aktiviteter som man alltid vet hur lång tid det tar, även om man inte kan ange en exakt tid i sekunder så tar det en tid att klä på sig ytterkläderna och gå till bussen. Tiden för denna aktivitet tar, låt säga, X minuter. Vid vinterlag, vill jag påstå, att den tiden ökar med (uppskattningsvis) 20 %. Det som tidigare alltså tog 5 minuter tar nu 6 minuter. Aktiviteten tar därmed X + 0.2X = 1,2X. Det får konsekvenser ju längre dagen går och allting som vanligtvis utförs (utomhus) på tiden X, tar nu tiden 1,2X. Men fördröjningen påverkar inte bara mig, den påverkar all aktivitet som sker utomhus. Inte minst, alla transportslag i de logistikflöden som dagligen färdas mellan A och B. Det får en lång serie oförutsägbara händelser som är svår att överskåda och framför allt beräkna. Helsingborgs Dagblad rapporterar om att förseningar i den skånska kollektivtrafiken kostar samhället över en miljard kronor.
Det tar tid att vänja hjärnan på denna monstruösa tidsökning. Men flera bäckar små, som det så fint heter, blir i sinom tid en flod av förseningar som kostar pengar, skapar irritation och kanske främst, frustration. Frustrationen yttrar sig i sin värsta och mest stresskapande form när människor får vänta längre än beräknat, eller ännu värre, vänta på obestämd tid! Vänta på en buss som ska gå om 5 minuter är inget problem, men om bussen inte kommer efter utsagda 5 minuter eller om det rapporteras om försening men ingen beräknad ankomsttid finnes, då tar frustrationen överhand.
Lösningen!
Kommunikation, kommunikation, kommunikation! Bevisligen verkar det inte komma någon mirakulös infrastruktur som är oberoende av väder. Likaså, kommer inte framtidens fordon utrustas med larvfötter (eller?). Därmed kan vi förvänta oss förseningar i framtiden också. Däremot, som jag illustrerade i exemplet ovan, har vi en annan inställning om vi vet hur länge vi måste vänta. Dagens läge, där ankomsttiden förskjuts med två minuter vart efter vartannat är ganska genomskådat och därigenom mer frustrationskapande än dämpande. Bättre tidsprognostisering och snabbare kommunikation måste till!
Ni kanske märkte, liksom jag, att rubriken antydde på annat sakinnehåll än det som presenterats här. Ty så var också avsikten. Men, nu blev det inte så.
Adjö!
Victor
Bra reflektion och bra formel, nagot for examensarbete?